I morse, eller i förmiddags, när jag drack kaffe i solen på altanen hörde jag ett ljud. Det är svårt att beskriva ljudet men jag vet precis vad det är, det är ljudet av fallskärmar som vecklas ut. Ganska ofta har jag förmånen att först höra och sedan se dessa skärmar på himlen. Massor av hoppare med skärmar i alla regnbågens färger som kastar sig ut från ett plan. Fast övertygade om att skärmen ska bära dem och att de ska landa mjukt på flygfältet för att sedan kanske göra om allt en gång till.
Ser ni hopparen, den lilla pricken där mitt i allt det blå.
Det slår mig när jag sitter där och tittar upp på himlen att livet är lite som ett fallskärmshopp. Det gäller att våga i livet också. Att våga tro på sig själv, att våga älska en annan människa, att våga ta beslut, att våga säga nej, att våga sig på något nytt, att våga skaffa barn, att våga utbilda sig, att våga flytta hemifrån som ung och så vidare och så vidare. Livet är fyllt av tillfällen där man måste våga. Man måste tro att det går bra, att skärmen håller och att man landar igen. Ibland är skärmen kanske en förälder som håller i cykeln när ett barn lär sig cykla, ibland en älskad make som tror att man klarar det man bestämt sig för att göra och finns där med pepp och stöd. Ibland får man vara sin egen skärm, man måste tro att man klara stordåd för att våga slänga sig ut i det okända. Oftast, ja nästan jämt, klarar man landningen och vågar försöka igen. Någon gång kanske man kraschar, men då lär man sig av det och nästa gång landar man lättare.
Det jag egentligen tänker är att vi måste våga i livet, våga hoppa och tro att vi landar.
Nu ska jag ut och njuta av solen och kanske får jag då se ytterligare fallskärmshoppare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar