Jag tar hand om mig själv lite grann.

Just nu så känner jag att jag inte vill ha en massa onödig måsten.

Jag vill kunna göra det jag känner för eller ingenting om det är så.

Jag vill kunna stå med händerna i diskbaljan och titta ut på de gulnande löven utan att känna att jag borde skynda mig.

Det finns tillräckligt med stress och måsten på jobbet, tillräckligt som ligger och gnager i bakhuvudet som jag inte känner att jag hinner med.

 

Jag vill tända ljus och sitta i mörkret och njuta.

Jag vill bara vara med min man och kura nära, nära.

 

 

Jag börjar skala bort onödiga måsten, de jag skapar själv.

Det finns många runt om oss som inte mår väl och deras öden gör att jag blir ännu mer rädd om mig, de mina.

Det gör att jag försöker leva och njuta av livet än mer.

 

Livet är till för att levas, här och nu.

Visst är det en sliten klyscha, men ack så sann.

Jag vill inte bli gammal och titta tillbaka och ångra en massa saker jag inte gjorde.

Bara för att jag först måste.....



 

Bloggen är ett litet, men gnagande måste som jag skapat själv.

Jag skriver för min egen skull, men känner ändå att jag borde skriva mer och oftare.

Men det skalar jag bort nu.

Försvinner inte helt, men blir mer passiv, går tillbaka till att läsa hos andra och imponeras över kreativitet, starka kvinnor, modiga människor, vackra ting, roliga händelser och mycket, mycket mer.

Men skrivandet, det blir när jag känner att jag vill, inte när jag känner att jag måste.

 

Kram alla vackra, starka och fina.

 

Änglar

Två dagars feber och nu är jag tillbaka på banan igen.

Lite mör men annars känner jag mig som mig själv igen.

Har sovit så otroligt mycket, kanske var detta kroppens sätt att säga stopp, vila, sov!

 

 

Jag har inte visat mina fina änglar som jag köpt av en liten tjej som gör dem själv.

Alva är 11 år och drabbades av cancer i dec. 2010.

Hon och hennes familj bestämde sig för att starta en insamling.

Så de tillverkar dessa änglar.

 



Mina änglar, en är ljusrosa och en genomskinlig.

 

Änglarna finns i ett femtontal olika färger och i två storlekar.

All förtjänst går direkt till insamlingen.

Jag ser änglar på massor av människor i min närhet.

Gå in och läs mer på:

http://www.barncancerfonden.se/14127

 

Vem vill du ge en ängel?

 

 

 

Sjukstuga

Det blev inget fredagsmys i det här huset igår.
Kände mig lite frusen när jag kom hem. Tog ett bad men det blev inte bättre.
Maken föreslog att jag skulle kolla om jag hade feber. Och visst hade jag det 38,9 så jag bäddade ner mig.
Är mycket bättre idag, nästan feberfri.
Hatar, hatar, hatar att vara sjuk.

Morgontrött!

Svårt att vakna till idag, ögonen svider och resten av kroppen känns seg som kola.

Vill helst krypa ner under duntäcket igen. Men icke sa Nicke, en lång dag idag igen.

Efter vanliga jobbet ska jag iväg och vara mentor på Högskolan i grannbyn. Träffa studenter och vara en röst från verkligheten. Kul men just nu känns det lite motigt.

Ute börjar dagen och naturen badar i dagg. Ha en bra dag alla där ute!

Den ständiga fighten.

Jag har som mål att promenera till skolan de dagar jag arbetar, en promenad på 20 min. varje morgon.

När jag går och lägger mig är jag helt överens med mig själv att det är det som gäller morgonen efter.

Jag behöver inte gå upp tidigare för att ta min promenad så det kan jag inte skylla på.

De dagar jag tar bilen så åker jag ändå ungefär samma tid, dvs 25min innan jag börjar.

 

Ändå  är det den ständiga fighten varje morgon mellan latmasken och det jag har bestämt mig för.

Jag hittar en miljon ursäkter; det är för kallt, för varmt, det regnar, det blåser, jag måste nog handla på vägen hem, osv, osv.

 



 

Samma sak i morse.

Men idag gick jag och när jag väl gör det så kan jag inte förstå varför jag inte gör det varje dag.

Jag blir piggare, mår bättre, har tid att "sätta på lärarhuvudet" och så är det alltid vacket oavsett väder.

Idag var det alla löv på grönt gräs som fick mig att ta en paus och titta.

 

 

Att se morgonhimlen är en vacker syn som lockade fram ett leende imorse.

Ändå vet jag att imorgon är det samma fight igen.

 

Min tanke var att jag skulle gå hem ikväll också efter en lång dag som avslutades med obligatorisk aktivitet med kommunen.

Men när vi kom ut från samlingen så formligen öste regnet ner.

Tack och lov så körde min underbara kollega hem mig.

Jag hade ju ingen bil idag....

Njuter en smula.

Regnet smattrar mot taket.

Maken är ute och springer.

Sonen är med kompisar.
 

Jag har diskat och förberett middagen, nu sitter jag med fötterna rakt ut och njuter en smula.
 

 

Njuter av stillhet, av regnsmattet, av lugn, av att bara finnas, av en bra men tuff dag på jobbet, av harmoni, av att min energi är tillbaka, av tända ljus som värmer, jag njuter nog kort och gott av att leva!

 

Varför väntade jag så länge?!

Vaknade till en måndag som bjöd på gråmulet, regn och blåst. Passande väder 1 oktober!

Var en riktigt snäll curlingmamma och körde sonen till skolan.

 

Intog en frukost med fjärliar i magen.

Det är inte lätt att njuta när det fladdrar och pirrar i magen.

Anledningen, tandläkarbesök!!

Har skjutit och skjutit på detta besök. Borde varit där för länge sedan.

Men det har inte riktigt passat och jag har bokat och bokat av tider under en längre tid.

Men så idag var det dags.

 

Jag har länge misstänkt att jag har ett hål.

Någonstans fanns ändå en liten förhoppning om att jag hade helt fel, inga hål här inte ville jag höra.

Nu blev det tvärtom, ett stort hål har du här blev det besked jag fick.

Varför väntade jag så länge?!

Det blir att åka tillbaka om två veckor för en provisorisk lagning som ska sitta ett tag, sedan hoppas de att det räcker att laga "på riktigt".

Fungerar inte det så är det rotfyllning som gäller.

Bara ordet får det att knottra sig över hela kroppen.

Inte ens att matrialet de rotfyller med heter guttaperka gör att det känns bättre, fast jag fnittrade när jag hörde det.

 



 

Tja vad ska jag säga, roligare saker har ju hänt en måndagsmorgon.

Efter en sväng till staden där vi var och fixade med pass till både maken och mig så attackerade vi mataffären tillsammans.

Hämtade ut ett nytt överdrag till vår gamla soffa. Underbart kul att det blev så  snyggt så lätt!!

Vi köpte vårt hus av makens föräldrar och då ingick en del möbler, bla två Klippan soffor från Ikea. Riktiga trotjänare och nu har den ena fått en makeover, igen.

Fick lite inspiration och flyttade runt kuddar, ljusbrickor och lite annat smått och gott.

Soffan med nya överdraget skymtar i bakgrunden.

 

 

Så fort jag kom hem tände jag ljus igen. Det har varit en sådandär dag när det inte blivit ljust på hela dagen.

Tack och lov för stearinljus och deras underbara sken. Det är som balsam för själen.

Ny månad, ny vecka, ny energi, nya tag!

Efter att ha känt mig lite under isen förra veckan så har helgen gett mig massor av ny energi.

Helgen rivstartade med fotbollscup hela fredagskvällen.

Sonens lag gick inte vidare så jag och maken var hemma redan vid 22.

Sonen stannade kvar ett par timmar till så jag och maken blev själva.

Satt och pratade i skenet av tända ljus, skönt att prata av sig efter en lång vecka.

 

På lördagen städade vi och röjde lite, både ute och inne.

Regnet öste ner med jämna mellanrum, men mellan skurarna var det skönt.

Lagade soppa på gulbetor som vi åt med en pepparrotscreme', gott!

På eftermiddagen packade vi in sonens dator och TV-spel, han skulle spela bort större delen av natten hos en kompis.

 

Tända lite överallt i huset skapar mys även de regniga dagarna.

 

Barnfritid, det är lyx!

Vi skrotade runt, kollade lite TV, satt och läste.

När mörkret var riktigt kompakt tände vi nya ljus och satte på musik.

Med rödvin i glasen satte vi igång att laga middag.

Dukade inne vid matsalsbordet, tände ännu fler ljus och njöt av god mat och samtal.
 

 

 

När magen var så där mätt så att den nästan spricker tände vi i öppna spisen, bäddade ner oss under mjuka filtar och tittade på Plura.

 

Söndagen inleddes med hotellfrukost hemma.

Färska frallor, massor av pålägg, ägg, juice, kaffe och tidningar.

En ganska solig dag så vi gjorde klar i trädgården.

Nu är vi redo för hösten.

 

Sonen kom hem och försvann.

Vi tog en söndagstur i bilen.

Läste och slappade.

 

En helg som gav massor av ny energi.

Känner mig redo att ta mig ann den nya veckan.

Känner mig stark och på gång!

 

 

 

 

 

 

Jag tappar tron lite grann...

Hösten är en magisk tid ändå. 

Jag är lika förundrad över naturens förändring på hösten som jag är av dess pånyttfödelse på våren.

Jag har börjar promenera till och från jobbet. 

Det är ett härligt sätt att koppla på och av huvudet, det tar 20 min. dit och naturligtvis lika lång tid hem.

 

Äpplen mognar och blir klarröda.

 

 

Daggen hänger som smycken i de långa grässtråna.

När jag går till och från jobbet lyssnar jag på Värvet, en podcast som intervjuar människor.

Det är en dryg timme med prat.

Igår lyssnade jag klart på Lotta Lundgren och idag började jag lyssna på Per Naroskin.

Otroligt intressanta människor båda två, som gått sin egen väg.

De har låtit hjärtat styra och vågat lita till sig själva.

Kanske är det något som vi alla borde göra mera. 

Lyssna till vårt inre, vad är det som ropar inom oss? 

På jobbet just nu är det hektiskt. 

Det är utvecklingssamtal som ska genomföras och planeras. 

IUP ska skrivas, åtgärdsprogram ska upprättas, utredningar ska startas och avslutade utredningar ska delges.

Vi ska gå på möten av olika slag, samverka i arbetslag och mellan verksamheter, läsa in texter om bedömning, läsa skrifter från Skolverket och sedan ska vi hinna med att planera den dagliga verksamheten också.

 

Jag träffar underbara barn varje dag, men känner aldrig att jag/vi i skolan riktigt räcker till.

Vi ska spara och skära ner, men ändå ska samma kvalite' upprätthållas.

Vi ska med mindre pengar, resurser och personal, nå samma resultat som innan - helst ska måluppfyllelsen höjas.

Jag börjar tappa tron på den skola som skapas just nu.

Där allt ska mätas, bedömas och dokumenteras.

Hur ska vi lärare, som faktiskt hör och häpna, är människor, kunna räcka till.

Vi ser vad vi skulle kunna göra och vad vi vill göra.

Vi har kompetenser som inte går att ta tillvara för tiden räcker inte till.

Vi springer i ett lopp där målet hela tiden flyttas, det kommer längre och längre bort. 

Vi springer fortare och fortare.

Vi når aldrig riktigt enda fram.

Då är det gott att kunna koppla på Värvet och lyssna till förnuftiga människor som lyssnat till sitt inre.

Det blir en stund i en lugnare värld.

När jag sedan kommer hem kan jag släppa ner axlarna och andas ordentligt.

Stoppa ner händerna i det varma diskvattnet, rensa svamp, sy lite kuddfodral och umgås med min underbara familj.

Hemma kan jag ladda batterierna för att imorgon köra på igen.

Min, min, min bara min!

En symaskin har länge varit något som jag saknat.

När jag har haft behov att sy något har jag ringt lilla mamma och fått låna hennes.

Nu är det dock så att det inte bara är jag som lånar den utan även min brors fru och de bor en timmes körning härifrån, så om hon har den så syr inte jag.

 

Idag kom ett reklamblad från en av affärenerna här i vår lilla håla.

Där fanns en maskin för 999:- och efter att ha googlat den kändes det som att den skulle passa mig fint.

En maskin som kan hjälpa mig med det grundläggande, sy rakt och sicksack.

Ja, den kan lite mer men det räcker för mig.

 

Funderade lite, behövde inte fundera länge.

Så nu är den min, min, min bara min.

Eller den är väl egentligen familjens men det är nog bara jag som kommer använda den.

 

Jag är nöjd.

Nu är det jag som ska hitta tyg till gardin till nya rummet,

och till kuddar.

 



Maskinen som ska bo här hos oss och jobba hårt.

Solen skiner och himlen är blå...

...vad det är skönt att leva då!

 

Visst är det så att ljuset påverkar mig.

Vaknar, för andra gången vid halv tio, och ser att solen skiner.

Det är så mycket lättare att gå upp då och att sätta igång dagens städning.

 

För det är oftast så jag roar mig på måndagar, jag städar och plockar och mår gott här hemma.

Tänker ofta att det är så här jag mår som bäst.

När jag själv styr min tid och när jag kan få göra det som faller mig in.

Tar en paus och dricker kaffe.

 

 

Fixar lunch till maken som vi äter tillsammans, en härlig stund av samtal mitt på dagen.

En sväng i trädgården med näsan mot solen.

Städa sonens rum.

Dammsuga huset och torka golven så att det doftar rent överallt.

 

 

 

Om det var upp till mig skulle jag vilja ha det så här jämt.

Att själv göra det jag vill och när jag vill, det vore lyxigt.

Att kunna ägna tid åt att gör fint och att plantera, odla och fixa.

 

Trappan är iordning för hösten.

 

Så då kommer ju frågan igen, vad ska jag bli när jag blir stor?

Visst gillar jag mitt jobb och visst trivs jag där, men....

Vill jag fortsätta på samma sätt resten av livet eller vad vill jag?

Tänk om jag det visste.

 

 

Dessa dagar hemma ger tid till att fundera och klura, och så tänka lite till.

Fast jag ska i ärligthetens namn erkänna att jag kommer inte fram till några överväldigande insikter.

Kanske är det så att jag tänker för mycket.

Kan man det?

 

Tar nog en kopp kaffe till och en sväng i trädgården.

Sedan väntar nervåningen på att bli städad.

 



Naturen tar på sig sina höstfärger.

 

Sakta byter bladen färg.

 

 

 

 

 

 

Dagens skörd!

Idag var det som det kan vara i svampskogen ibland. Helt fullt med svamp.

Det kändes som att vi bara åkte ut och hämtade hem det vi ville ha.

Strosade runt och plockade enda tills det dök upp jägare. Då kände vi att det var dags att lämna skogen. 

Vad jagar man just nu?

Nu ska här svängas ihop en köttgryta och medan den puttrar och blir fantastisk ska jag läsa bloggar, prata med maken och bara njuta!

Home sweet home!

Det var kallt, ruggigt och rätt tråkigt men nu sitter jag i soffan igen. 

God mat i magen och ett glas vin, nu känns det som helg igen.

Brasan är tänd och snart är det Plura.

Ute öser regnet ner, här inne är det varmt och mysigt.

En härlig kväll helt enkelt.

Jag vill inte...

men måste ändå. Vad undrar kanske någon.

Svaret är enkelt, i våras någon gång, i ett svagt ögonblick lovade jag att stå i kiosken på vissa av damlagets hemmamatcher. I dag är det dags igen, och jag vill inte!

Jag vill sitta kvar i min fåtölj med raggsockor på fötterna och läsa,dricka te och prata med mannen.

Jag vill ta på mig arbetskläder och gummistövlar för att gå ut i trädgården och hösta lite.

Jag vill bara vara och njuta av det!

Men nej, jag sätter på mig ansiktet och drar iväg. Jag som bara gillar att titta på sonens matcher, förutom landslag och Blåvitt på TV. Måste lära mig att tänka efter innan jag tackar ja till saker och ting!

Gör jag inte det blir det så här...

Tog en kort sväng i vår trädgård förut. Att vara ute är en njutning för mig, att bara gå runt och beundra naturens sätt att välkomna en ny tid.

Det finns fortfarande några näckrosor kvar som flyter på vattenytan.

Dessa blommor blir bara vackrare och vackrare. Dags att ta med några in snart.

Även mina favoriter luktärtorna blommar vidare. Jag låter vissa frökapslar sitta så att jag kan ta dem senare för att torka frön till nästa år.

Slappar, zappar och läser bloggar.

Tja, vad ska man säga.

Jobbet tar mycket energi just nu, går in i en period med alla utvecklingssamtal. Det är en rolig, intensiv och lärorik period. Men det tar energi och tid.

Det är annat på jobbet som också tar energi, kollegor som inte mår väl och klasser som inte funkar. Varit på möte idag, inga lösningar men väl mycket förslag och tankar.

Hemma är det disk, läxor, matlagning och allt annat som hör vardagen till i en familj.

 

Efter allt, nästan, är klart kraschar jag en stund i soffan. Zappar runt mellan kanalerna och surfar på samma gång.

 

Det finns så många bra bloggar att läsa.  Så många kreativa, inspirerande människor.

 

Vissa besöker jag varje dag, alltid härlig att läsa.

 Vissa har blivit lite av idoler.

Ja, vad ska man säga, en dag kan absolut sluta på mycket sämre sätt.

Hur orkade man?!

Är otroligt trött idag, tankarna går långsamt, hjärnan känns som seg kola och resten av kroppen energilös. Det känns som att jag är småbarns mamma igen, en tidig morgon efter en kort natt.

Ungefär så är det väl i och för sig. Ja, jag är ju mamma och natten var för kort. Sonen var hemma igår, magont igen! Smärtan klingade av på kvällen och vi var inställda på att allt var över. Strax efter tolv fick jag ett sms: "Snälla va vaken har för ont."

Jag hann inte ur sängen innan sonen kom upp för trappen och sa att han kräkts. Stackars lite! Bäddade ner honom i vår säng och gick ner och städade toalett. I och försig var det skönt att veta att magkrånglet denna gång "bara" var en vanlig maginfluensa, men mysigt - inte direkt. Var i säng vid ett och då var det inte lätt att somna om ska jag säga.

Resten av natten sov jag oroligt och när klockan ringde var jag mer död än levande. Hur orkade man med flera liknande nätter på rad när man hade bebis?

Idag har sonen legat hemma men magen har varit lugn. Fast skola blir det inte imorgon heller, 48 timmars regeln följer jag till punkt och pricka.

På med rustningen och ta fighten!

Ett riktigt busväder inledde denna måndag. Regnet piskade mot huset och vinden gjorde sitt bästa för att kasta omkull huset. Tur att vi, precis som den kloka grisen i Sagan om de tre grisarna, bor i ett hus gjort av tegel. Varken Stora Stygga Vargen eller vinden kan rubba ett tegelhus.

 

Jag visste att det skulle bli en ganska jobbig dag. Jag skulle ut och shoppa. Japp, det är bland det jobbigaste jag vet. Det är då jag måste ta på mig min rustning och ta fighten med alla hjärnspöken som dyker upp och tycker massor.

 

Jag kommer aldrig mer att banta. Det är något jag gjort allt för stor del av mitt liv och det har bara lett till att jag lagt på mig ännu mer kilon. Så jag har lovat mig själv, att den delen av mitt liv är slut och det är ett löfte jag tänker hålla.

 

Men när jag står där i ett omklädningsrum och ska prova kläder, då dyker de upp med sina små kommentarer om hur jag ser ut eller hur kläderna sitter eller hur jag tillåtit mig att hamna där jag är viktmässigt eller hur ful jag är. Samma sak idag, in i provrummet och där väntade de.

 

Men idag drog jag mitt svärd för mig själv. Okej, jag är inte perfekt men jag duger som jag är. Jag är den bästa jag som finns och det är en fantastisk person. Jag gör mitt bästa för att skapa en hälsosam livstil som håller en livstid. Jag håller inte på med pulver, dieter eller annat som lovar massor och håller någon vecka eller månad. Nej, jag bantar inte längre. Jag lever och jag lär mig att leva hälsosamt båder vad gäller mat och motion.

 

Jag hittade kläder idag, kläder jag är nöjd med och jag köpte dem i rätt storlek. Inte lite för små så att jag snart kan ha dem.... Min älskade make sa till mig igår att jag skulle köpa kläder jag gillade, som var fina och som passade. Jag följde hans råd.

 

Sen kan jag ha åsikter om varför inte de vanliga klädkedjorna kan ha sina kläder i stora storlekar, varför jag måste gå till ett speciellt ställe i affären och köpa kläder med fantasifulla namn som:

 

 

Men det spelar ingen större roll. Det viktiga idag var att jag åkte hem och var en vinnare. Jag vann över mina spöken. 1 - 0  till mig.

 



 

Svängde av hos mina föräldrar på väg hem. Älskar denna vy när man närmar sig. Känner hur axlarna sänks ytterligare och hur jag slappnar av. Tog en kopp kaffe med världens bästa pappa(hej på dig) innan jag åkte hemåt.

 

Resten av dagen sprang förbi. Hängig son efter spruta, fyndade gjutjärnsgryta på ICA, satt och drack kaffe med en vän när hon fick ett jobbigt telefonsamtal, pratade några gånger med maken i telefon. Nu ropar kudden att den vill ha sällskap!

 

 

Svampjakt.

Vaknade till ännu en typisk höstdag. Men det spelade ingen roll för oss, dagen var vikt till några timmars svampjakt.

 

Vi stack iväg direkt efter frukost, men ganska snart insåg vi att vi var tvugna att tänka om. Våra vanliga ställen var invaderade av fyrfotingar och deras tvåfotiga ledare. Kan säga att jag där och då inte tänkte trevliga tankar om dessa varelser.

 

Men vi drog vidare och fick tack vare detta utforska nya ställen i skogen. Det var inte dumt det heller.

 

Vi hittare massor av härliga kantareller. Största jag plockat tror jag.

 



Vildsvin finns det gott om i dessa trakter och det märks när man vandrar runt i skogen.

 

En vacker skog att jaga svamp i.

 

 

När solen bryter genom trädens täta grenar är det magiskt.

 

 

Stannade förbi makens föräldrar på vägen hem. Dessa blommor är fortfarande vackra. Jag skulle vilja ha fler höstblommande blommor i vår trädgård. Ett projekt till nästa år kanske.

 

Nu laddar vi inför en ny vecka. Denna vecka drar maken iväg till Rumänien, det var ett tag sedan han reste så det känns lite underligt. Man vänjer sig så snabbt, när han var borta i stort sett varje vecka var det vardag men nu är det vanliga att han är hemma. Ja, ja, han är snart hemma igen!

Drömmer mig tillbaka.

 

Dagarna och veckorna flyger förbi. Jag hinner inte blinka innan vi har lagt ytterligare en arbetsvecka bakom oss och slänger oss i soffan, tänder ljus och pustar ut, Helg!

 

Hösten är här, nu är det inga kanske eller eventuellt längre, den är här och den är omväxlande. Igår ruskväder, skymning hela dagen, regn och blåst. Idag sol som värmer och vita molntussar som jagar varandra på himlen.

 

Vi har spenderat stor del av dagen ute. Bilarna har städats och tvättats, potatisen har tagits upp och sedan har vi plockat 180 plommon innan vi sågade ner trädet. Så nu kokar vi den sista sylten från det trädet.

 

Har suttit och läst tidningen en stund, en resebilaga med massor av sidor om Västindien. Längtar tillbaka, nästa år åker vi, längtar redan.

 

Det är snart ett år sedan vi satte oss på planet och lämnade grå, regniga november bakom oss. När planet landade hade vi hamnat i paradiset. Ja, precis så kändes det att komma till underbara Aruba. One Happy Island!

 

Tittar på kort och drömmer mig tillbaka. 

 

 

På väg till frukost i paradiset. Varje morgon blev jag lika förundrad över att vi var där och av hur vackert det var.

 

 

Ödlor, överallt fanns det ödlor. I början var vi facinerade, men efter första veckan blev var de inte lika häftiga längre.

 

 

Vit sand, blå himmel, turkost vatten, kan man annat än längta tillbaka.

 

 

Drinkar som svalkade gott.

 

Mina två killar njuter av en av alla magiska solnedgångar.

 

 

Varje kväll, samma skådespel.

 

 

Kvällsfotboll, ett måste i vår familj.

 

Full fart på stranden.

 

 

One Happy Island.

Lite pust och stön.

Tänk att vissa dagar är vackra så att det nästan gör ont i hjärtat. De är krispiga, soliga, blåsiga och, ja just det, vackra. 

I dag är en riktig septemberdag, morgonen var krispig och kall. Luften var helt fylld av syre och löften om en dag fylld av ork och kraft. Packade med mig vinterjackan då jag visste att början av dagen skulle spenderas i skogen hejandes på elever som skoljoggade för fullt. 

Solen värmde sakta upp luften och mig, den knäppta jackan öppnades och värmen spred sig. Underbart, det var full fart i skogen, kilometrar betades av i flygande fläng. Både eleverna och jag var glada och rödkindade när vi vandrade tillbaka till skolan för en liten stund tillsammans innan de lämnade mig för dagen.

Pustade ut när de försvunnit. Är så glad för att vi, jag och min favvokollega, har den klass vi har. Blir allt mer medveten om vilken tur vi har haft. Det är mycket pust och stön i andra grupper just nu, men vi är tack och lov förskonade för stunden. Det är alltid jobbigt att se kollegor streta på i motvind och inte kunna hjälpa, för det går inte.

I övrigt är det just nu en vanlig tid, massor att göra, massor att fixa. Tankarna flyger och det är svårt att låta dem landa och få fäste innan nästa kommer. Vad jag funderar på? Allt och inget, stort och smått. Hösten är alltid den tid då jag funderar som mest på vad jag ska bli när jag blir stor.

 

Fortfarande finns det blommor att njuta av ute i trädgården.

Det bästa med hösten