Tänk att vissa dagar är vackra så att det nästan gör ont i hjärtat. De är krispiga, soliga, blåsiga och, ja just det, vackra.
I dag är en riktig septemberdag, morgonen var krispig och kall. Luften var helt fylld av syre och löften om en dag fylld av ork och kraft. Packade med mig vinterjackan då jag visste att början av dagen skulle spenderas i skogen hejandes på elever som skoljoggade för fullt.
Solen värmde sakta upp luften och mig, den knäppta jackan öppnades och värmen spred sig. Underbart, det var full fart i skogen, kilometrar betades av i flygande fläng. Både eleverna och jag var glada och rödkindade när vi vandrade tillbaka till skolan för en liten stund tillsammans innan de lämnade mig för dagen.
Pustade ut när de försvunnit. Är så glad för att vi, jag och min favvokollega, har den klass vi har. Blir allt mer medveten om vilken tur vi har haft. Det är mycket pust och stön i andra grupper just nu, men vi är tack och lov förskonade för stunden. Det är alltid jobbigt att se kollegor streta på i motvind och inte kunna hjälpa, för det går inte.
I övrigt är det just nu en vanlig tid, massor att göra, massor att fixa. Tankarna flyger och det är svårt att låta dem landa och få fäste innan nästa kommer. Vad jag funderar på? Allt och inget, stort och smått. Hösten är alltid den tid då jag funderar som mest på vad jag ska bli när jag blir stor.
Fortfarande finns det blommor att njuta av ute i trädgården.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar