Jag tappar tron lite grann...

Hösten är en magisk tid ändå. 

Jag är lika förundrad över naturens förändring på hösten som jag är av dess pånyttfödelse på våren.

Jag har börjar promenera till och från jobbet. 

Det är ett härligt sätt att koppla på och av huvudet, det tar 20 min. dit och naturligtvis lika lång tid hem.

 

Äpplen mognar och blir klarröda.

 

 

Daggen hänger som smycken i de långa grässtråna.

När jag går till och från jobbet lyssnar jag på Värvet, en podcast som intervjuar människor.

Det är en dryg timme med prat.

Igår lyssnade jag klart på Lotta Lundgren och idag började jag lyssna på Per Naroskin.

Otroligt intressanta människor båda två, som gått sin egen väg.

De har låtit hjärtat styra och vågat lita till sig själva.

Kanske är det något som vi alla borde göra mera. 

Lyssna till vårt inre, vad är det som ropar inom oss? 

På jobbet just nu är det hektiskt. 

Det är utvecklingssamtal som ska genomföras och planeras. 

IUP ska skrivas, åtgärdsprogram ska upprättas, utredningar ska startas och avslutade utredningar ska delges.

Vi ska gå på möten av olika slag, samverka i arbetslag och mellan verksamheter, läsa in texter om bedömning, läsa skrifter från Skolverket och sedan ska vi hinna med att planera den dagliga verksamheten också.

 

Jag träffar underbara barn varje dag, men känner aldrig att jag/vi i skolan riktigt räcker till.

Vi ska spara och skära ner, men ändå ska samma kvalite' upprätthållas.

Vi ska med mindre pengar, resurser och personal, nå samma resultat som innan - helst ska måluppfyllelsen höjas.

Jag börjar tappa tron på den skola som skapas just nu.

Där allt ska mätas, bedömas och dokumenteras.

Hur ska vi lärare, som faktiskt hör och häpna, är människor, kunna räcka till.

Vi ser vad vi skulle kunna göra och vad vi vill göra.

Vi har kompetenser som inte går att ta tillvara för tiden räcker inte till.

Vi springer i ett lopp där målet hela tiden flyttas, det kommer längre och längre bort. 

Vi springer fortare och fortare.

Vi når aldrig riktigt enda fram.

Då är det gott att kunna koppla på Värvet och lyssna till förnuftiga människor som lyssnat till sitt inre.

Det blir en stund i en lugnare värld.

När jag sedan kommer hem kan jag släppa ner axlarna och andas ordentligt.

Stoppa ner händerna i det varma diskvattnet, rensa svamp, sy lite kuddfodral och umgås med min underbara familj.

Hemma kan jag ladda batterierna för att imorgon köra på igen.