Jag tar hand om mig själv lite grann.

Just nu så känner jag att jag inte vill ha en massa onödig måsten.

Jag vill kunna göra det jag känner för eller ingenting om det är så.

Jag vill kunna stå med händerna i diskbaljan och titta ut på de gulnande löven utan att känna att jag borde skynda mig.

Det finns tillräckligt med stress och måsten på jobbet, tillräckligt som ligger och gnager i bakhuvudet som jag inte känner att jag hinner med.

 

Jag vill tända ljus och sitta i mörkret och njuta.

Jag vill bara vara med min man och kura nära, nära.

 

 

Jag börjar skala bort onödiga måsten, de jag skapar själv.

Det finns många runt om oss som inte mår väl och deras öden gör att jag blir ännu mer rädd om mig, de mina.

Det gör att jag försöker leva och njuta av livet än mer.

 

Livet är till för att levas, här och nu.

Visst är det en sliten klyscha, men ack så sann.

Jag vill inte bli gammal och titta tillbaka och ångra en massa saker jag inte gjorde.

Bara för att jag först måste.....



 

Bloggen är ett litet, men gnagande måste som jag skapat själv.

Jag skriver för min egen skull, men känner ändå att jag borde skriva mer och oftare.

Men det skalar jag bort nu.

Försvinner inte helt, men blir mer passiv, går tillbaka till att läsa hos andra och imponeras över kreativitet, starka kvinnor, modiga människor, vackra ting, roliga händelser och mycket, mycket mer.

Men skrivandet, det blir när jag känner att jag vill, inte när jag känner att jag måste.

 

Kram alla vackra, starka och fina.