Ibland händer det saker som gör att jag inser att vi nog inte är precis som alla andra. Jag vet att alla är unika och att alla är sina egna. Men det jag menar är att jag har förstått att i vår umgänges krets så är jag och min man speciella. Det är inte något stort och spännande som gör att vi skiljer oss från mängden. Det är det där lilla men ändå så stora - vi älskar att prata med varandra och vara med varandra. Nu tänker nog många; att det gör väl alla. Visst önskar jag att det vore så, då skulle vissa av mina nära vänner inte behöva kämpa med sina relationer, hur de ska komma vidare nu. Men jag har insett att alla tar sig inte tiden för varandra.
Jag och min man sitter ofta och bara pratar, vi sätter inte på TV'n på lördagskvällen, vi sätter oss och pratar, och tiden försvinner, kvällen blir ibland natt.
Vad pratar ni om kan vi ibland få frågan av vänner. Ja, vad pratar vi om - allt. Smått och stort, vi pratar om myrbon i gräsmattan, barndomsminnen, barnuppfostran, känslor, snigeljakt och mycket mer. Det är inte så att vi löser världsfreden eller för djupa filosofiska diskussioner, men vi pratar om allt som rör oss. Och jag älskar våra kvällar, de fyller mig med kärlek och med förundran över att jag fortfarande efter 20 år lär känna honom, min man, allt bättre. Det är absolut inte så att vi alltid är överens, men det är så det ska vara. Vi utmanar varandra, jag måste utveckla mina resonemang och vara tydlig med hur jag menar. Det gör att jag även lär känna mig själv bättre, när jag sätter ord på mina känslor och tankar.
Min man är min bästa vän! Det är honom jag delar allt med, jag ältar och pratar, han lyssnar och svarar. Vi skrattar ofta och massor, fånar oss och njuter av varandras sällskap. Han är bortrest en del och jag saknar honom, så när han är hemma investerar vi i varandra, vi investerar tid, kärlek och omtanke.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar